Ja jag säger då det. Ingen tid över till annat. För mycket på gång nu helt enkelt. Skolarbete framförallt. Hemtentamen i geografi är inte det allra lättaste att ta sig tid till. Men det blir av, det blir det. Inlämning måndag. Two days and counting...
Det har blivit mycket äventyr inom kulturens värld den här veckan också. I tisdags var ett besök på Röda Kvarn inplanerat, och i torsdags var det dags för teater på stadsteatern. Trettondagsafton var det som skulle ses. Har ingen emot teater i grund och botten. Är det lagom underhållande är det godkänt. Blir man berörd av föreställningen är det fenomenalt. Om pensionärerna skrattar åt varannan replik, ja då är det bara överskattat. Den första pjäsen jag såg i höstas, Angels In America, gjorde mig besviken. Med Lars-Erik Berenett i huvudrollen förväntade jag mig storskådespel och underhållning. Båda uteblev. Jag berördes aldrig tillräckligt djupt för att acceptera storyn. Det hela var absurt. Summa sumarum, för att sammanfatta det hela. Samtliga män fick AIDS och några miste livet. Majoriteten var även homosexuella. Kan finnas en förklaring till det då regissören själv var homosexuell. Men ändå. Det blev för mycket. Faktiskt.
Torsdagens pjäs var Trettondagsafton. En Shakespeare-klassiker som man hört mycket gott om. En klassisk kärlekssaga med måttlig dos av komik. Det här skulle bli bra. Och det var det faktiskt. Scenografin var inte fenomenal, men ljussättningen räddade det hela. Men det var sammanfattat bra. Tills det återstod 20 minuter. Där hade stadsteatern gått in och gjort en egen tolkning av slutet. Inte bara en tolkning förresten. En reformation. Den manliga huvudpersonen gifte sig med en man, och den kvinnliga huvudpersonen gifte sig med en kvinna. Och alla bröt ut i glädjesång och sjöng ".. we are the child of the rainbow" samtidigt som de dränktes av ljuset från strålkastare som bildade en regnbåge på scenen. Hjälp. Jag har inget emot homosexuella. Men sådana här situationer gör mig näst intill arg. Varför? Varför ändra slutet av en pjäs av Shakespeare? Varför hela tiden ha homosexualitet med i historien? Varför skrattar pensionärer vid fel tillfällen? Suck. Ja, hur som helst. Sammanfattat var det bra.
Nu är det helg, äntligen. Nya äventyr på gång.
Kusin var här idag också. Finns alltid något att prata om med honom. Är det inte film så är det musik. Är det inte elektronik så är det luftskytte. Härligt att kunna prata av sig lite.
Nu blir det film, sedan blir det sängen. Och jag inser nu vilket löjligt långt inlägg det här blev. Ursäkta mig.
.
fredag 1 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
måste bara säga att jag tyckte angels in america var ett riktigt bra gjord av borås stadsteater och att den berörde och underhöll mig. däremot så var trettondagsafton en katastrof, humorn förstörde hela pjäsen. det enda posetiva kan möjligtvis vara slutet...
Vem du nu är som inte vill skriva ut ditt namn så vill jag bara säga följande. Angels in America var välgjord, absolut. Älskade scenografin. Men pjäsen är överskattad. Sensmoralen uteblev fullständigt och storyn utspelade sig på för många ställen på samma gång. Det var kul att se, men det var absolut ingen höjdare.
Sen, visst, jag har en förkärlek till humor. Och det kan vara därför jag höjer upp Trettondagsafton en aning. Men jag håller faktiskt med att humorn ibland förstörde pjäsen. Det blev för mycket. Men det är härligt att få skratta till lite då och då :) Håller du inte med?
oj glömde visst att skriva under med namn på förra kommentaren. och jag står fast vid vad jag tycker om angels in america och trettondagsafton. Visst är trettondagsafton en humoristisk pjäs men borås stadsteater gjorde helt fel tolkning av det...
/malin
Skicka en kommentar