Kan man minst sagt säga.
Att vara så nära total katastrof har jag aldrig varit, och kommer nog aldrig att vara.
Fredag morgon, ger mig av till skolan. En aning försenad så jag går med rappa steg. Går den vanliga vägen genom det nyanlagda skogspartiet, samma stig som alltid. Det småregnar, är lite smått irriterad. Kommer fram till sluten av stigen. Där börjar katastrofen. Märker igenom mina hörlurar att det är något oljud. Tar ur hörlurarna och märker att tio meter framför mig står några arbetare i reflexvästar och fäller ett träd, ett träd av storlek "Livshotande-om-du-av-händelse-hamnar-under". Jag stannar upp för att låta dom göra sitt jobb så att jag kan gå förbi när träder är fällt. Ställer mig bredvid en av arbetarna som står, vad jag ansåg, på säkert avstånd från trädet. Trädet knäcker till, det börjar falla och byter riktning. Och åt vilket håll vänder trädet? Jo, åt mitt håll förstås! Inser att en katastrof är nära, kastar mig åt sidan med hela ekipaget (paraply, våt jacka och sportbag innehållande skolmaterial och idrottskläder). Träder dunsar ner på marken, tre meter bakom mig på ett ungefär. En smärre chock träffar mig. Ja.
Gick därefter iväg på väldigt ostabila ben och med lite snabbare andning. Kan inte sluta tänka på hur fel det kunde ha gått. Istället för att tänka på hur bra det tillslut gick. Typiskt mig. Hyperventilerade åt situationen då, småskrattar åt den nu.
Men jag sitter säkert nu. Men jag hängde väldigt löst där under någon sekund.
Att vara så nära total katastrof har jag aldrig varit, och kommer nog aldrig att vara.
Fredag morgon, ger mig av till skolan. En aning försenad så jag går med rappa steg. Går den vanliga vägen genom det nyanlagda skogspartiet, samma stig som alltid. Det småregnar, är lite smått irriterad. Kommer fram till sluten av stigen. Där börjar katastrofen. Märker igenom mina hörlurar att det är något oljud. Tar ur hörlurarna och märker att tio meter framför mig står några arbetare i reflexvästar och fäller ett träd, ett träd av storlek "Livshotande-om-du-av-händelse-hamnar-under". Jag stannar upp för att låta dom göra sitt jobb så att jag kan gå förbi när träder är fällt. Ställer mig bredvid en av arbetarna som står, vad jag ansåg, på säkert avstånd från trädet. Trädet knäcker till, det börjar falla och byter riktning. Och åt vilket håll vänder trädet? Jo, åt mitt håll förstås! Inser att en katastrof är nära, kastar mig åt sidan med hela ekipaget (paraply, våt jacka och sportbag innehållande skolmaterial och idrottskläder). Träder dunsar ner på marken, tre meter bakom mig på ett ungefär. En smärre chock träffar mig. Ja.
Gick därefter iväg på väldigt ostabila ben och med lite snabbare andning. Kan inte sluta tänka på hur fel det kunde ha gått. Istället för att tänka på hur bra det tillslut gick. Typiskt mig. Hyperventilerade åt situationen då, småskrattar åt den nu.
Men jag sitter säkert nu. Men jag hängde väldigt löst där under någon sekund.
Trädet på bilden har ingen koppling till händelsen. Jag prioriterade inte att få upp kameran med ett träd hängade några meter ovanför mig.
Haha! Läskigt läge. När jag är färdig med blogginlägget slumpar iTunes fram "kent - beskyddaren". iTunes vill mig något. Skrämmande.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar