Resumé

Ännu en torsdagskväll avklarad. Efter några timmar och en portion nachos (ja det blev samma som förra gången) på Viskan begav vi oss mot stora torget med blandade förväntningar kring kvällens artist. Men när vi väl stod där kunde man ju inte annat än att tycka om det. Men ändå är det ju något som tar emot. Bitterljuvt är det enda ord som kan beskriva spektaklet.

När det hela var över och vi fortsatte vår vandring med sikte på stadsparken och dansbanan fastnade vi vid stängslet bakom scenen. Där stod han, Di Leva, och och såg allmänt folkkär ut. Vi KUNDE ju bara inte vandra förbi och låta den möjligheten försvinna ur våra händer. Jag och Axel gick fram, och tog oss fram med armbågar. Och vi skakade hans hand.

Börjar känna igen det där intaget nu

Jag har träffat Jesus, och jag skakade hans hand