Flashback, Summer Of '06.

Sommaren 06 känns som ett bra tag sedan. Ändå finns det vissa minnen som inte går att förtränga. Minnen av händelser som mycket väl skulle kunna ha inträffat den senaste veckan. Nu blir det en flashback till Sommaren '06. Platsen är Varberg...

Jag och Axelsson fick för oss att åka ner till Träslöv och sätta upp ett tält på campingen under en helg. Kul idé och allt var klappat och klart. Ner till Varberg bar det av. Tåget ner till Varberg central. Där kom första problemet. Hur skulle vi ta oss ut till läjet? Vår planering sträckte sig inte längre än till centralen. Vi hade räknat med en buss, men det gick inga för tillfället. Yra av sommmarsolens sken bestämde vi oss för att det var promenad som gällde. Så med en packning bestående av x antal sportbagar med tillhörande sovsäckar bar det av till fots, med destination läjet.

Efter en lång tids promenad i den gassande sommarsolen ringde herr Schultz och frågade om vi var framme i Varberg, och han erbjöd oss skjuts till läjet. Så den sista kilometern blev det bil till läjet. Fötterna var tacksamma. Men om min högerfot bara visste vad som komma skulle..

Hur som helst. Framme vid campingen slår vi upp tältet på en lämplig gräsplätt. Nära till fotbollsplanen, långt ifrån entrén. Det dracks cola och vi njöt av läget, solen och friheten. Efter ett tag blev det däremot dags att hitta på något. Efter en tids diskussion bestämde vi oss för att promera ut till Apelviken. Vi hade hört att Anthon och våra bröder var nere. Så än en gång bar det av, till fots.

En tillräckligt lång promenad senare var vi framme i Apelviken. Och i la stuga di Anthon finner vi hela entouraget. En del av KS-gänget, som de kallas i vissa kretsar, var där. Det var Denesta, Doktorn och Piloten/trubaduren. Widlund var också på plats. Efter lite konversationer var nästa destination inte långt borta. Apelvikens stolthet, stranden Kåsa. Det inhandlades lime på vägen och sedan promenerade vi vidare. Väl framme på Kåsa åkte citronoljan fram. Bra för det mesta enligt Anthon. Sedan var det tid att kasta lime på stranden. Vilka minnen.

Efter en dag på stranden var det av tillbaka till stugan. Det spelades Jepoardy och det hoppades studsmatta. Det blev en lång kväll i stugan. När klockan slog tillräckligt var det dags för mig och Axelsson att dra oss tillbaka till läjet, där vi hade våra sovplatser. Det var på vägen tillbaka katastrofen inträffade..

Det var sent, det var lagom varmt och lagom kyligt. Efter en hel dag med flip-flops var mina fötter uttröttade. Så jag bestämde mig helt enkelt att det var barfota som gällde. Där, på asfalten i mörket. Det tog inte lång tid innan mina fötter vaknade upp och jag tappade spänningarna i lederna. Det blir uppförsbacke, min stortå väljer att stanna kvar på marknivå i lyftet av foten och jag trampar på min tå istället för på asfalten. Om det nu finns något sådant som en smärttröskel så hoppade jag höjdhopp över den, med råge. Otrolig smärta strålade ut från min stortå. Men fortfarande yr av smärtan slog jag, och Axelsson, fast att det var nog bara en stukning. Det går över tills imorgon. Det blev haltande steg till tältplatsen vill jag lova. Väl framme, lång efter utsatt tid, la vi oss till sömns. Försökte iallafall.

Dagen därpå bar det av till Apelviken igen. Axelsson, jag och min stukade tå gav oss iväg. Det tog säkert tre gånger så lång tid mot var det borde ta. Jag la skulden på min stukade tå. Dagen blev lång, det är inte lätt att göra det man vill med en stukad tå. Allt tar så mycket, mycket, längre tid.

Men sen var det dags för hemresa. Buss till centralen och därifrån tåg tillbaka till Borås. Väl hemma i Borås började jag fundera. Om det nu var en stukning, varför kunde jag inte röra på min stortå? Det blev ett besök på lasarettes röntgenavdelning den kvällen. Resultatet? Det här:



Sjukskötaren skrattade åt mig när jag försökte övertyga henne om att jag hade promenerat från läjet till Apelviken och sedan badat, för att sedan ta mig hem tillbaka till Borås. Visst, det tog mycket längre tid och det gjorde fruktansvärt löjligt ont. Men jag gjorde det. Med en väl bruten stortå. Nu skrattar jag också åt det hela. Men med lite tålamod klarar man det mesta sägs det ju, det har jag nog bevisat med detta äventyret.

Fast de två veckorna med gips blev för mycket för mitt tålamod. Gips upp till knät. För en bruten stortå. Då var min gräns för acceptering sedan länge övergången. Men jag klarade det. Det också.

Denna flashback är nu över. Tillbaka till nuet. Jag har nog skrivit denna bloggens längsta inlägg någonsin. Men nu får det vara nog. Återkommer med andra minnen någon annan gång. Tillbaka till nuet.

.